Fakta Landhöjning

FAKTA Landhöjning

Under senaste istiden när norra Europa, och österut långt bort till östra Sibirien, med motsvarighet på den nordamerikanska kontinenten, låg under ett kilometertjockt istäcke, på sina håll upp till 3000 meter tjockt, tyngdes landet under ner. Innan vi går vidare, så är det bäst att berätta att det fanns ett hav där vi kallar Atlanten som pga av en föregångare till dagens Golfström förde varm luft och plusgradigt vatten upp till öar utanför nuvarande Trondheim – Altaområdet. Där fanns det en stor havsvik in mot det som nu i söder har postglaciära områden från Stäket upp mot det nederbördsområde som idag utgör underlag för vattnet som blir till älv söder Akkajauri.

Det är därför som det finns en viss diskrepans som en del missförstår när de ser hur landet som kom upp ur vattnet sedan reste sig.

Vi börjar från början: All is som ligger på land tynger ner landet under. All is som ligger fritt i vatten trycker bort “motsvarande mängd” vatten. För verkligt naturligt förlopp och mer vetenskaplig förklaring slå upp Archimedes princip.

Isen över norra Europa smälte söderifrån och landet började först resa sig i söder. Människor följde efter, liksom laxar, björnar och många rovdjur. När vi kommer fram till Stenåldern, är fortfarande stor del av landet vi kallar Sverige, liksom Norge, Finland och österut liggande under ett tjockt istäcke.

I min C-uppsats Vattenvägarna in till Roxen i äldre tider, Historia Linköpings universitet 1993 skrev jag:
Vattennivåer i forntiden
Generellt: När man skall beräkna tidigare havsnivåer måste man först klarlägga följande: Havsytenivåer är inget exakt värde. Havsytan varierar, man räknar på årsmedelvärden.

Under dygnet (mellan ett hög och ett lågmärke mindre markant här i Östersjön, men kan i vissa lägen ändå göra skillnad när man räknar på vattenvägars farbarhet) Under året, månen och solens läge i förhållande till jorden, ger i sig skillnad i form av spring- och nipflod. Säsongvisa variationer förekommer. Exempel på detta är att Östergötlands Östersjökust har en skillnad på årshögsta-årslägsta som medför en skillnad i vattennivå med 1 m.19 Under en tusenårsperiod kan torra/regniga perioder variera. Detta tillsammans med olika jordarters och bergformationers varierande receptionsförmåga över tiden tillsammans med vindar, strömmar och andra naturfenomen kan få havsytenivån att variera högst avsevärt från den teoretiska havsyteberäkningen.

Som jämförelse kan nämnas att Kristina Ambrosiani skriver avseende havsytenivåskillnaden i Birka år 500 e.Kr. att landhöjningen + klimatanpassade variationer i världshaven talar för att havsytenivåskillnaden då var < 7m skillnad havsytenivå, år 800-1000 ~5 m skillnad och omkring 1100 ~ > 4 m skillnad samt att havsytan på 1200 talet skilde sig ~ <4 m från nuvarande havsytenivå20.

I arkeologisk och historisk litteratur kan man ibland finna uppgifter att kusten sett ungefär samma ut för 1000 år som idag. Inom undersökningsområdet skiljer sig landhöjningen mellan 4,8 m21 och 2 m22 sett under perioden från 1000 e.Kr. till idag. Ur metodisk synvinkel går dessa båda ståndpunkter inte ihop. Tillsvidare vill jag bara peka på de metodiska problem som finns kring dessa resonemang. [Undersökningsområdet sträckte sig från Bråviken ner till Västerviksområdet. För att klarlägga hur vattenlinjen mot det vi kallar Östersjön sett ut i äldre tider, undersökningsperioden omfattade från peaken av Stenåldern fram till år 1000 e.Kr, så krävdes att världshavens ‘havsytenivå’ fastställdes för tidsperiod. Detta för att få rätt nivåer på landhöjning samt hur Östersjön förändrat sin strandlinje under årtusendena. Kontrollpunkter fanns längs norska kusten, södra Östersjön och sydvästra Finland.]

Landhöjningen inleds

med att isen smälter och landet under reser sig. Detta är en retarderad rörelse som i början går snabbt. Det finns de som tror att det bara skiljer sig med sju gånger från dagens medelvärde. Det är inte sant. När isen smält börjar landet under snabbt resa sig ur vattnet. På sina håll kan detta ske med flera meter på bara ett tiotal år. Vi har ett bra exempel i hur Vättern först snördes av och senare när landet i söder sedan länge legat över vattenytan och landhöjningen sakteliga avstannade mot nuvarande svaga landhöjning, så fortsatte landet i norra Vättern att resa sig snabbt. Det som inträffade var att vattnet i den avsnörda postistidssjön kom att röra sig söderut. Vatten i alla former, söker sig till lägsta punkt det kan komma till. Resultatet av detta är att landet ‘tippar’.

Vätterns förändrade landskap p.g.a. landhöjning

Omkring 7.700 f.Kr avskiljdes Vättern från Yoldiahavet. Strandlinjen i Motala låg då 4 m under nuvarande strandlinje. Nordliga strandkanten av Vättern låg 12 m över samt södra strandkanten 43 m under Vätterns nuvarande strandlinje. En snabbare landhöjning i norr än i söder ledde till en ännu pågående tippning av Vättern som omkring 5.700 f.Kr resulterade i bildandet av Motala Ström.33

Detta hade inte bara synliga effekter i det inre av Sverige. Under processen från det att Yoldiahavet fann ett utflöde över Sverige söderut hade vatten från Yoldiahavets föregångare Baltiska isjön via stora vattenfall vid nuvarande Öresundsområdet. Yoldiahavet 9500-8700 f.Kr. kom att avlösas av Ancylussjön 8700-8000 f.Kr då ännu större mängd söt/bräckvatten än som börjat samlas under de tidigare perioderna kom att vara instängda med vattenyta ända bort till de mellersta delarna av nuvarande Vänern i väster och långt in i Baltikum i öster. Detta till följd av att issmältningen inte skedde linjärt utan precis som med is i Arktis idag växte under vintertid och krympte under sommartid. Dock var ‘sommartiden’ olika lång beroende bl.a. på jordens lutning, vobbling, avstånd från solen/position i ellipsen runt solen o.s.v. Detta kom tillsammans att innebära att istäcket norr om en linje från nuvarande Skaraområdet över mot Nyköping-Moskva och österut under många hundra år i princip inte krymte något att tala om. Man brukar tala om att det stått stilla.

Människorna vandrade in från söder, inte från öster där de största områdena ända bort till Novosibirsk fortfarande låg under tjockt istäcke som fläckvis smälte undan periodvis och sedan växte igen. Någon gång under den tid då de förstas människorna bosatt sig i södra Sverige, så kom den ökade avsmältningen tillsammans med landhöjningen att leda till att under några få år tömdes stor mängd vatten ut västerut bl.a. från det nuvarande Vänerområdet. Resultatet blev att tidigare boplatser som funnits under nuvarande havsytan i Skagerack, Kattegatt och Nordsjön (effekterna nådde ända ner till det vi kallar Engelska kanalen) där det tidigare varit möjligt att säsongvis vandra från nuvarande norra Jylland över till det vi kallar Sverige idag mycket snabbt blev omöjligt p.g.a att vattnet vällde ut från den instängda sjön samtidigt som landet söder om en linje från mitten Halland mot söder Västervik pga tippningen började sjunka. Tippningen i sig beror på Fennoscandiska bergkedjan. Slå upp det begreppet om du vill veta mera.

Exempel på landhöjning:
Östersjön förlorar varje år 10 miljarder kubikmeter vatten p.g.a. landhöjningen.36 Idag reser sig landet inom undersökningsområdet med några få mm per år detta motsvarar 2-4 m i genomsnitt under senaste 1000 års perioden, i stora delar av Tjustområdet 2m per 1000 år37 samt mer i norra delen av undersökningsområdet38

4.2 BRONSÅLDERN
Period ~2000 f. Kr – ~500 f. Kr
Vattennivån var under mitten av bronsåldern omkring 15 m över nuvarande vattennivå alldeles norr om undersökningsområdet.53
Källa: Johansson Inger E, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Historia C uppsats Linköping 1993.

19 Samtal Jan Eriksson, Länstyrelsen i Östergötland Kulturvårdsenheten.

20 Ambrosiani, Kristina Arkeologi; Gamleby 1989 sid 81-82

21 Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986, Naturvårdsplan och kulturminnesprogram, Linköping 1986 sid 38

22 Modéer Ivar Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster, Uppsala 1936 sid 91

33 Håkansson Lars, Ahl Thorsten; SNV PM740 NLU Rapport 88 , Uppsala 1976, sid 12 ff; Melin Ragnar, Vattenföringen i Sveriges floder, Stockholm 1955 sid 217-223; Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, Göteborg 1949 sid 29ff

36 Håkansson Lars, Ahl Thorsten; SNV PM740 NLU Rapport 88 , Uppsala 1976, sid 12 ff

37 Melin Ragnar, Vattenföringen i Sveriges floder, Stockholm 1955 sid 217-223

38 Länstyrelsen i Östergötlands län, Natur Kultur Miljöer i Östergötland, Linköping 1986 , sid 38; samt Asklund Bror, Göteborg 1949 sid 29

53 Asklund Bror, Östergötlands geologiska historia, Göteborg 1949, sid 31

Fakta Landhöjning